Dum dum di dum (bröllopssången, ni vet)

Nu har jag varit på bröllop. Det var inte alls som på film. Jag höll bara på att börja gråta två gånger. Lotta som satt bredvid bölade dock rätt mycket. "Ve ve ve ro o nika, har du en nä - ä - äsduuk?". Det hade jag inte, oerfaren med bröllop som jag är. När jag ser bröllopsscener på film gråter jag alltid som en liten skolpojke.
Först sa prästen att vi skulle lyssna till klockorna som ringde för brudparet. Då höll jag på att börja gråta, för jag har ju så ofta hört domkyrkoklockorna som ringer, de hörs ju ganska långt. Och tänkt att "ja nu är det nån som gifter sig". Men nu var det Sara och Johan som gifte sig! Klockorna ringde ut över hela staden för att tala om att de gifte sig.
Andra gången var precis när de började gå längs kyrkan. Alltså, domkyrkan är ju typ en halv kilometer lång, så de såg ut som små dockor där de kom vandrande längs gången. Skitstor är kyrkan. Ja, och alla tittade på dem. Då var det lite åååh, så fint.
Men sen var det ju mest massa kristet tjafs. Visst var det mycket fint också, att man ska ta hand om varandra, vara uppriktiga och sånt. Och visst var det vackert när Sara på sitt så Sara-aktiga sätt sa "ja". Det lät precis så där bestämt och säkert som saker ofta gör när Sara säger saker.
Glad att jag fick dela den tiden med Sara och Johan. Att jag fick vara där. Att jag fick ge dem ett kort. Att jag fick säga grattis och krama dem. Det var nog nästan 100 personer där (och ändå ekade kyrkan tom, skulle man kunna säga, för där finns plats för åtminstone 1000 personer) så det blev mycket kramande. Om en halvtimme börjar dansen efter bröllopsmiddagen. Men jag stannar nog här och städar. Måste ju ta hand om Kaspian också.