Angående mina värkar

Jo, apropå att jag undrade om det var värkarna eller föda barn som gjorde ont. Allt gjorde ont, men på olika sätt. När man försökte få ut ungen kände man ju att det hände nåt. Så även om det nog egentligen gjorde ondare, så visste man ju mentalt att det inte kunde vara så långt kvar.
Iaf skrev ju jag att jag hade fjuttvärkar, de hade sagt på förlossningen att jag skulle avvakta till de var över en minut långa. Vid sjutiden var de fortf bara 50 sek långa, men gjorde så ont att jag trodde jag skulle dö (ungefär). Så då åkte vi in. Och då var jag ju som sagt ordentligt öppen.
Det var som om, när jag sa att de bara var knappa minuten, så trodde barnmorskan att jag skulle få åka hem igen. Hon verkade lite som att jag bara var en mes, som hävdade att jag hade så ont, så ont. Sen när hon gjorde gynundersökningen och märkte att jag faktiskt var öppen på riktigt kände jag genast en annan inställning. Att jag blev tagen på allvar. Då fick jag ju också lustgas - inte en sekund för tidigt.