Usch usch usch

Satt och läste i ankomstruppen för april 2006 på alltförföräldrar. Då är den en liten en som dog i magen. I vecka 31! Det ska väl för böveln inte kunna hända helt oförhappandes? Jag trodde jag var säker nu.
Usch usch usch.
Iofs var det tydligen nån form av komplikation, jag fattade inte riktigt. Men hur sjutton orkar man vidare efter det? Jag menar missfall är säkert alltid jobbigt (vet tack o lov inget om det). Men nu har man ju hållt på och puffat med ungen. När man trycker på magen puffar den ju tillbaka. Man känner ju liksom att det är en bebis där inne. Då kan den väl inte hålla på och dö?
Nej, nu ska jag sluta läsa allt. Inget ska jag läsa. Jag blir bara knäpp. Det enda jag får läsa från nu är kurslitteratur. Började iofs storgrina när jag läste Titta Madicken, det snöar, har liksom aldrig läst den från ett vuxenperspektiv. Bara som "spänningsroman", dvs att det är spännande och lite läskigt för Lisabet. Nu storgrinade jag för jag bara tänkte vad skönt det måste varit för föräldrarna när hon kom hem.
Knasigt.