Bort allt vad oro gör...

Jag var på mäkta dåligt humör igår. Helt oprovocerat, även om värmen och det att jag inte åt något förrän kl 18 kan ha spelat in. Blev nästan otrevlig mot Johan. Stackarn, vi har ju bara varit ihop (nu utan frågetecken!) i tio dar eller vad det blir (borde va lätt att räkna eftersom det var sista juni...). Så han har väl inte lärt sig hur konstig jag kan vara.
Vid 21 när Johan inte visar några tecken på att vilja gå hem och gosa, utan istället glatt fortsätter sitt jobbs om grillmäster och värd, blir jag ännu surare och går hem. Låtsas dock att jag inte är sur. Gråter när jag kommer hem. Tror att jag skrämt bort honom för alltid. Vore inte så otypiskt mig. Efter någon timme när jag inser att jag är dum i huvet skickar jag ett snällt godnattsms till honom.
Döm om min förvåning kl 2310 när det ringer på dörren. Vet instinktivt att det är Johan (vem skulle det annars vara?). Inte nog med att han kommer och säger god natt - han har med sig brownies, käck och pepsi max. Lite stalker-varning, hur skulle han annars veta att jag totalälskar det? Okej, att jag dricker en halv back pepsi max om dan kan knappast ha undgått någon. Och min chokladfetishism (hur fan stavas det?) är heller ingen hemlighet. Men lakrits-käck?
Så säger han typ att han tyckte att jag verkat så nere och att han bara ville se mig le innan han gick och la sig. Sen pussades vi lite och så gick han hem. Och jag satt nöjd och mumsade brownies och tittade på tv.
Inga frågetecken längre, ingen oro längre. Vi är ihop. Han är perfekt. Och jag svävar runt på små rosa moln, utan rädsla för att falla ner.