Arbetsdagen

När jag börjar skriva är klockan tjugo över ett om natten. Senast klockan 10 måste jag vara på kontoret. Jag kan lika gärna stanna här framför datorn i nio timmar. Det borde vara lika jobbigt som att gå hem (iofs bara 2 minuters promenad). Och folk kommer komma och ställa i ordning festsalen inför bröllopet klockan 8.
Det är jobbigt att ha så fria arbetstider och ingen chef. Det är ingen som blir arg om man kommer sent, även om medarbetare kanske tittar lite snett om man alltid kommer sist och går först. Nu är det ju inte så.
Men idag tex har jag haft en jättekonstig dag. Kom till jobbet vid 17 (hade varit hos familjen och firat lillasysters 17-årsdga). 1730 drygt kom Johan hit efter att ha varit på jobbet. Jag fixade med några papper till medan han surfade runt och letade lampor. Vid 18 skulle jag gissa gick vi till ICA och sen hem till honom och åt middag. Han sallad och jag pizza. :)
Vi fick efterrätt också. De sålde Fångarna på Fortet-glass för 10 kr i fyndhörnan. Det är en jättegod vaniljglass med strössel och chokladlinser i små förpackningar. Man får liksom smycka glassen som man vill. Så vi var kreativa i en minut, sen hällde vi resten över fortet (glassen är formad som ett fort). Vi skulle titta på tv, men hånglade mest. Mysigt.
Sen klockan 23 behövde Johan sova, för han måste gå upp allra senast klockan 7 på morgonen. Då gick jag förbi pantern och köpte choklad (se förra inlägget) och chips, läsk hade jag sen innan. Sen har jag suttit här i några timmar och fixat papper. Också städat lite.
Men det är faktiskt jobbigt värre att jobba i den här värmen. Jag har suttit här varje dag och typ svettats och tittat på skärmen utan att orka göra något. Tagit glass-, läsk-, sitta i solen-pauser en gång i kvarten. Men om natten får man faktiskt ganska mycket gjort. Inte heller massa obokade möten och idioter som ringer i telefonen (och ringer någon vid den här tiden vet man att det är ett pucko, och låter helt enkelt bli att svara).

Det hände faktiskt en lite rolig sak på vägen till ICA, som gjorde mig nervös. Jag och Johan har bara... varit ihop?... i en vecka (vi kysstes första gången i torsdags). Men vi gick iaf hand i hand på väg till ICA. Sen säger Johan plötsligt "Där borta står min pappa". Jag höll ju på att släppa hans hand och springa åt ett annat håll. Men jag insåg att vi redan var upptäckta och frågade om vi skulle gå och prata med honom. Det tyckte inte Johan så vi gick fnissande in på ICA. Jag är inte så förtjust i svärföräldrar, speciellt när man mest är på nykär-stadiet och inte riktigt törs hoppas att allt ska gå bra på slutet.
Fast det känns himla bra.

Kram.