Min pt och jag

Imorgon klockan elva ska jag möta Peter, personlig tränare på sats. Ja, jag lovar, det är sant. Det kan tyckas helt orimligt, men så är det. På riktigt alltså. Hur har detta gått till undrar nu alla. Jo, det ska jag berätta.
I början av sommaren såg jag en liten lådda. Om man stoppade i en lapp med sitt namn och adress och nummer i denna lådda kunde man vinna ett årskort på sats. Min syster tvingade mig att fylla i. Och vad tror ni händer, mina kära vänner? Ja, inte fan vinner jag. Men de ringde och frågade om jag ville träna med en pt en gång gratis, för att få info. Och dragningen sker i slutet av månaden, så jag kände mig tvungen att säga ja. Annars hade de säkert lagt min lott i "har ingen chans att vinna"-högen.
Så imorgon ska jag träffa Peter. Och de ska försöka övertala mig att köpa ett medlemskap där. Men det kommer aaaaaldrig hända. För ett kort där är dubbelt så dyrt som på hennes (eller, egentligen bara nån hundring dyrare, men men), där jag planerat att skaffa kort. Hade faktiskt redan gjort det om det inte vore för att jag fortfarande är krasslig. Host host. Sats har studentkort, men då får man bara träna innan 16, eller dylik tid. Och alla roliga gympingpass är efter det. Så då skulle det bli fullpris-pris. Och 400 kr i månaden för att röra på fläsket. Icke.