Vill ju inte

Nu närmar det sig med stormsteg. I övermorgon vid den här tiden kommer det redan vara färdigt och bortglömt. Men just nu känns det inte så roligt att prata i 15 minuter om Stig Dagerman på fredag. Tycker sånt är så himla jobbigt. Men nästan bara i skolsammanhang.
Jag har ju spelat en del teater, och aldrig haft någon direkt scenskräck. Visst, man är ju lite nervös, men inte så värst mycket. I många andra sammanhang pratar jag också gärna och ofta. Men i skolan - nej, usch vill inte prata. Inte heller i mötessammanhang, typ styrelse. Det var därför jag i skolan alltid såg till att bli ordförande i elevrådet. De behöver inte säga så mycket själva, utan behöver mest lyssna.
Hur passar då det här ihop med mitt framtida yrke som lärare? Ganska bra, troligen. Det är ju en helt annan hierarkisk position att tala inför en klass när man är lärare, än att tala inför en klass plus lärare när man är elev.
Slutfunderat - nu måste jag försöka få de 5 sidorna sammanlagd information jag hittat till att bli ett 15 minuters föredrag. Jippi!