Svensk litterär kanon
Jag tycker egentligen hela diskussionen är galen. Det finns redan en litterär kanon. Jag menar, vad har man tvingats läsa i gymnasiet egentligen? Och vad bygger litteraturlistorna på våra olika universitet på? Jo, en f***ing kanon.
Däremot irriterar jag mig på denna artikel på dn. Det är ju folk som röstat så det är ju inte dns fel. Men hur hur hur kan Strindbergs Röda rummet komma med i listan, som enda roman av Strindberg? Den är ju sååååå dålig. Knappt läsbar. Och han har ändå skrivit så mycket bra saker. Däremot har Söderberg fått med både Den allvarsamma leken och Doktor Glas så det är ju inte så att varje författare bara får ha med ett enda verk. Morr.
Sen verkar ju listan inte innehålla bara svenska verk. Men jag antar att utländska verk kan vara med i en svensk kanon. Nu ska vi se vilka böcker i kanonen jag läst.
- Vilhelm Moberg: "Utvandrarserien" - Nej.
- Hjalmar Söderberg: "Doktor Glas" - Ja, flera gånger.
- August Strindberg: "Röda rummet" - Ja, mer än hälften.
- Hjalmar Söderberg: "Den allvarsamma leken" - Ja, flera gånger.
- Selma Lagerlöf: "Gösta Berlings saga" Ja, bra bok. Selma är en pärla! "Äntligen stod prästen i predikstolen!"
- Joseph Heller: "Moment 22" - Nej.
- JRR Tolkien: "Sagan om ringen" - Ja, hela triologin på en vecka.
- Mikhail Bulgakov: "Mästaren och Margarita" - Nej.
- Fjodor Dostojevskij: "Brott och straff" - Ja.
- Gabriel García Márquez: "Hundra år av ensamhet" - Nej.
- George Orwell: "1984" - Ja, i like. Bättre än Djurgården I tell you!
- Selma Lagerlöf: Nils Holgerssons underbara resa" - Nej.
posted by Veronika @ 09:17
5 comments
5 Comments:
Jag tycker debatten i sig är ganska intressant, eftersom kulturbildning är viktigt och det kan vara värt att diskutera vilka verk barnen bör läsa i skolan (eller åtminstone känna till). Däremot är jag väldigt kluven till om det skulle vara nödvändigt med en kanon, dvs. att alla ska läsa exakt samma böcker (som begreppet tolkas i detta fall).
Litteraturlistorna på universitetet littvetkurser är ju väldigt samstämmiga, men det är ju å andra sidan kurser för folk som har ett stort personligt intresse av litteratur och vill ha en exposé över den kanoniserande västerländska litteraturen. Debatten i DN kretsar nog främst kring grundskolan och kanske gymnasiet... Och jag tycker inte att det alls finns en lika samstämmig kanon där: alla jag känner har läst helt olika böcker
i svenskämnet på högstadiet och i gymnasiet, beroende på lärarnas och elevernas ambitionsnivå. Det märktes verkligen när man började plugga littvet t.ex., att folk nämnde att de hade läst det och det i gymnasiet... Jag kände inte igen mig alls i det en del beskrev. Och under högstadiet upplevde jag det ännu mer random, där man fick välja någon enstaka klassiker fritt och alla läste olika böcker. Jag säger dock inte att det är fel att man får välja - men jag tycker inte någon kanon är genomslående direkt.
Sen kan man ju fundera på det här med svenska respektive utländska författare... DN:s debatt är ju väldigt inspirerad av Danmarks exempel på dansk kanon, så de har främst diskuterat svenska böcker även om läsaromröstningen omfattade utländska böcker). Och jag tycker nog också personligen det är viktigast att läsa svensk litteratur i första hand, men självklart måste man känna till Homeros, Shakespeare osv.
Listan som DN:s läsare röstade fram tycker jag också var lite skev... Jag håller förstås med om Söderberg och Lagerlöf, men de kanske inte förtjänar att norpa två platser av tio liksom (jag röstar på Doktor Glas och Gösta Berlings saga). Röda rummet har nog många röstat på eftersom de tvingades läsa den själva i skolan... Jag skulle kanske hellre valt Fröken Julie, dock. Den är ju snabbläst också!
Sorry för detta monstruösa inlägg, där jag egentligen inte säger nånting, men jag är som bekant galet intresserad av litteraturfrågor.
erika: Jag satt faktiskt och väntade på att du skulle säga nåt. Jag känner ju dig. :)
Min åsikt är nog att man i högstadiet ska få läsa "vad man vill". Vi "tvingades" iofs läsa Hemsöborna och en bok av Selma (minns ej exakt vilken) och de var ganska lagom för högstadiet.
I gymnasiet kan det vara mer intressant med en kanon. Däremot är en "alla ska läsa exakt dessa böcker"-kanon inte vad jag menar. En kanon kan ju också peka i rätt riktning, så att säga.
Samtidigt kan ju diskussioner på tex litteraturvetenskapen bli väldigt intressanta just eftersom vi har olika böcker i bagaget.
Hmm. Jag får fundera lite så kanske jag kommer med ett mer genomtänkt förslag, med kanonlista, litteraturlista för gymnassieskolan och annat.
Jag har undrat det här länge men inte vågat fråga.. vad är egentligen en kanon i det här sammanhanget? Och hur uttalas det? Som en boom boom kanon eller som när man sjunger i kanon?
Det verkar ju vara som nån sorts standard.. eller hur ligger det till?
Adde:
Det uttalas kaanon. Med betoningen på första a:et, som när man sjunger kanon. En litterär kanon är det urval av verk som räknas till en kulturs litterära grund. Man kan till exempel prata om en västerländsk kanon och mena de litterära verk som betraktas som västvärldens främsta, goda litteratur: "klassiker". Såna man får läsa i skolan, alltså... De hör till vår kanon, medan ett verk av en idag bortglömd storsäljande kvinnlig 1800-tals författare inte är upptagen i kanon. Ett slags kulturellt urval, med andra ord. Det Cecilia Wikström menat är dock att man borde göra en faktisk lista med de litterära verk som vi anser ingår i vår svenska kanon. En sån litteraturlista är också kanon. Fattar du? :-)
Hur kan Sagan om ringen komma med på listan undrar jag?
Skicka en kommentar
<< Home