Drottning Veronika - den patetiskt svaga

Vilken tur att jag inte är en vikingadrottning, för jag hade fått ett så pinsamt namn (se ovan). Jag skulle ha gått till historien, inte som den sköna, den ärbara eller den envisa, utan som den patetiskt svaga. Detta av den enkla anledningen att jag är patetiskt svag.
Jag gick på mitt första sats-pass idag. Ett satscore-pass, ett 30-minuterspass där man går igenom core-musklerna, dvs mage och rygg. Det var ett av de pass jag rekommenderades, för att det skulle vara bra för nyböarjare. HAHAHAHA. Jag orkade knappt göra rörelserna, jag tog inte ut rörelserna, jag gjorde små fejkvarianter av rörelserna och hjälpte till med diverse andra muskler än de rekommenderade.
Efter 30 minuter var det bara ett vrak kvar av mig som på stapplande, ja rent ut sagt darrande ben, vinglande ut ur salen. Och då hade det inte ens ingått en enda rörelse där man direkt skulle använda benen!
Jag pratade lite med Niklas (han jag träffade förr-förra veckan) efter passet. Och han skrattade och tyckte "Ojsan, var det så jobbigt? Nåja, nu vet vi ju iaf vilken nivå du är på." Han la inte till "och det kan ju knappast bli sämre", men det hängde i luften.
Ska historieskrivningen minnas mig som något annat än den patetiskt svaga är det nog faktiskt bara att ta sig i kragen och pallra sig ner till sats igen. För så himla jobbigt var det ju inte att träna, utan faktiskt ganska kul. Det är mest min kropp som tycker det är jobbigt att behöva arbeta.

Obs! Flickan på bilden har ingenting med flickan i texten att göra. Flickan i texten kan nämligen orimligt tänkas göra en sådan rörelse, och samtidigt le obesvärat.