Föräldrautbildning

Jag och Johan var på första delen igår. Det var vi och sex andra par (inga singlar här inte). Och jag och Johan var SÅ yngst. Vi brukar försöka stötta varann med att säga att det kommer gå bra för "Vi är ju inte sjutton direkt". Men de andra är alla 30+ (utom möjligen ett par, som kanske var 28), och då är ju vi som sjutton?
Vi blev uppdelade i mamma- och pappagrupper och Johan och jag kände lika i våra grupper. De hade inte riktigt samma inställning, eller problem som vi hade. Två av paren hade varit ihop i 10 år, och alla hade först diskuterat barn och sen blivit gravida. Vi började ju lite i andra änden och blev gravida först och pratade sen. :)
Och när de berättar om hur de kämpat, och de är nu så glada över att deras kropp fungerar. Hallå? Jag har aldrig ens funderat på om jag kan bli gravid eller inte. Men bevisligen kan jag det.
Och båda två fick vi också lite förberedelseångest. Jag har hela tiden hoppat över allt som har med förlossning att göra, i de broschyrer vi fått. Jag har hela tiden tänkt att det är så långt framåt. Och Johan har väl typ läst det jag sagt att "Det här var bra, det här borde du läsa", eller refererat nåt som jag tyckt var viktigt. Men de andra föräldrarna har redan läst på om smärtlindring. Speciellt Johan tyckte det var jobbigt att jämföra sig med de andra blivande papporna. Eftersom de typ läst massa böcker.
Så jag letade fram alla böcker och broschyrer vi fått och började läsa på igår. Så nu har jag full koll på smärtlindringsalternativen. Chansen att jag tillåter ryggmärgsbedövning är ungefär lika med noll. Jag höll på att kräkas när jag läste om det. När jag fick veta att man får sprutor blev jag också helt. AAAAAH! Jag är inte rädd för smärtan, men att det ska stickas in grejer i mig. Tydligen finns risk för dropp och sprutor. Men sprutor i ryggmärgen? I don't think so! Där går min gräns. Jag skulle svimma och dö. Då är det bättre att ha ont.
Å andra sidan vet man ju inte hur det blir när man ligger där.
Jag tror både jag och Johan fick en liten "Oj, det är på riktigt"-känsla efter utbildningen. Graviditeten har vi vant oss vid, men förlossning och barn? Jag tror vi glömt nästa steg, och liksom fastnat här, i ont i ryggen, känna sig ledsen och sparkar i magen-stadiet. Men men.

Det går långsamt med budgivningen. Om gubben bjöd över oss skulle mäklaren ringa igår. Men det gjorde hon inte. Så alltså behövde han betänketid för att höja igen? Men hon har ju inte ringt och sagt att vi får lägenheten heller. Så gubben har ju inte helt dragit sig ur. Så jag går bara och väntar på att Johan ska ringa.
Vi är fullkomligt övertygade om att det gamla paret just nu bor i en villa de får 2 mille för som börjar kännas för stort för dem. De har alltså råd med nåt finare än skitlägenheten. Jag och Johan har dock INTE råd med nåt dyrare. Vi fundrade på att luska ut gubbens telefonnummer och ringa och låta desperata och be honom på våra bara knän att få lägenheten. :)
Idag skulle mäklaren på kurs, så vi får vänta till måndag. *suck*