Alldeles för personligt för att vara en blogg

Förstår inte hur jag ska lyckas vara glad till torsdag nästa vecka. Så det är jag inte.
Istället ber jag er som läser bloggen att INTE fråga mig och ungen börjat sparka än. Svaret är nej. De flesta förstföderskor känner rörelser vecka 18-20, jag är i vecka 24 och har inte känt ett scmack. Jag vet inte om det är ett drag hos gravida att de blir helt sjukt oroliga, men jag är just nu inställd på att barnmorskan på torsdag ska säga "Ojsan, hoppsan, den var visst död". Förlåt att jag skriver det, men det är exakt den sinnesstämningen jag har just nu.
Och att då ha överlevt luccegasquen, där jag fick frågan av säkert 15 personer, tycker jag är en bedrift i sig.
Johan och jag ligger och pratar med magen, och knackar lite och ibland dricker jag kallt vatten (har hört att det ska få fart på ungen) och hoppar jättemycket, för att sen ligga helt still på sängen och försöka känna nåt. Men icke.
Den här totala rädslan för att nåt ska vara fel går inte att förklara för människor. Johan är också orlig, mest för att jag är det tror jag. Jag vill bara att det är torsdag så barnmorskan kan säga att den andra barnmorskan hade fel, att de allra flesta aldrig känner av barnet över huvud taget.
Och det blir ju inte bättre av att på ultraljudet låg ungen helt stilla. Så min reservplan är att ungen lever men är förlamad. Fan, jag är ju helt hispig.
Så för att återgå till början: snälla fråga inte. Jag kommer vara i extas och bara gå och sjunga om ungen bestämmer sig för att byta ställning, eller börja sin karateträning, som alla andra blivande mammor går och klagar på.
Åh, när jag ändå ber: nämn inte det här inlägget. Bara läs och begrunda. Så skrattar vi allihopa åt det här inlägget nästa vecka när jag vart hos barnmorskan.